Inte att Shard inte är en vacker sak. Från min trädgård är det en punkt på sena eftermiddagen där solen träffar sin västra kant och den hela elegant smalande axeln blir en härlig rökig främmande grön och färgar smeten av smog runt sin spire. Unreal stad: under den bruna dimma på en vintermiddag.
Bortsett från Shard har aldrig riktigt varit om staden. “Ett gigantiskt långfinger riktat mot resten av London av den superrika” var kolumnisten Ed Wests dom kort efter det blev fullt fungerande under 2012. Och han har rätt.Det är en plats utöver, en Olympus för överklassen, och utan tvekan en annan utmärkt investering för delstaten Qatar, naturägare av den här A-listens kapsel flyger upp över sprickor och råttor och folkmassor. Premiere League kan inte ens lösa problem i gräsrotsfotboll Läs mer
Lite längre söderut i samma londonby siktar Shard upp över läppen av Honor Oak Park rec, en gräsplatta som kläms in mellan järnvägslinjerna och krematoriet som är Hillyfielders FC är också hemma.
Hillyfielders grundades 1999 och är en äkta gemenskapsklubb, en plats där alla är välkomna, alla får spela och där den enda riktiga regeln är fin och spelar rättvist och stannar lugn, som det är på de flesta välskötta barnklubbarna som du sannolikt kommer att stöta på.
Härifrån handlar fotboll om vänskap, anslutning, gör något kraftfullt i ett trångt urbana hörn där många barn kan enkelt inte ha någon sport alls i sina liv.Dessutom är det mer än bara sport här i naturen. Förra året blev en mycket populär 16-årig Hillyfielder knuten och dödad nära hemmet i närheten. Klubben hjälpte var det kunde, höjde pengar, kom ihåg. Det är helt enkelt ett bra ställe, en kostnad för ingen, en fördel för alla och en perfekt användning av det enda lilla, platta grönområdet inom buss eller cykelavstånd.
Och nu kan du se det här kommande ? – Det visar sig att det kan hamna att förlora hälften av sitt lag nästa år på grund av kostnader och rymdtrycket. Southwark Council har varit en bra hyresvärd. Men som någonsin står inför de vanliga budgetmässiga omständigheterna, skrapar man åtstramningskontrollerade resurser över en omöjlig spridning av behov. I åratal har begravningsområdena som kantar tonarna blivit krypande i de döda, vanligtvis så förplikta, hungriga för sina egna utrymmen.Dräneringen som torkar månader från kalendern har aldrig ordnats korrekt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med utrymme för alla som vill spela. Det är en avskyvärdhet att den rikaste staden i Europa inte kan ge utrymmet för sina medborgare att träna.
Det är en upplevelse som kommer att bli bekant för amatörsportare över hela landet när offentliga platser försvinner eller försvinner. Skolans spelfält är bekant deprimerande, med mer än 10 000 gått de senaste 35 åren. Det finns inga liknande nationella siffror för parker och djurlivet förlorade, möjligheter missade, människor i alla åldrar kramade ut.
Vid vilken tidpunkt är standardkursen att hitta någon att skylla på. FA är vanligtvis först här, pålitligt besvikande förmyndare av spelet. Skolor, lokala myndigheter, politiska klassens eländiga opportunister.Rage hos de vanliga misstänkta: det är ett säkert alternativ, och också ett slags gemensamt skyddsmembran från spridningen av större skuld.
Saken är, det känns också alltmer otillräckligt. Detta är en skandal som alla måste dela. Det är en stygghet, ett tecken på ett misslyckat, slarvigt samhälle att den rikaste staden i Europa, samma stadsdel som rymmer 83-våningen i överklassens glas- och stålvärdshus, inte kan ge utrymmet för sina medborgare att träna.Och inte bara rymden, men välutrustade, gav kärleksfullt utrymme i samma stad, där 9 miljarder £ ätes upp av en olympisk spel bara några stopp på överjordiska linjen, dess obefintliga “arv” trumpet med giftig cynicism.
Det räcker inte med att helt enkelt acceptera vad marknaden bestämmer här, den uppenbarligen oundvikliga omlokaliseringen av rikedom och möjligheter från många till få, desperat monetisering av alla avtagbara offentliga tillgångar. Problemet är helt enkelt en brist på motstånd. Utöver spontana protest- och gräsrotsskampanjer finns inget påtagligt mot stöd mot dessa styrkor.
Regeringen har varit liten hjälp.Den kommunala idrottens guldålder som något som måste bevaras och främjas för alla kom och gick på 1960- och 1970-talet, från Harold Wilsons opportunistiska entusiasm genom bommen i fritidscenter och inomhussporter. Margaret Thatcher stoppade allt detta. John Major rullade tillbaka lite och tillsammans med Tony Blair presenterade idén om elitidrottare som vann guldmedaljer som en glittrande distraktion från bortfallet underifrån. De senaste sex åren har sett en återgång till att sälja, avveckla skolportspartnerskap och i allmänhet springa ner kuggarna i maskinen. Det finns givetvis en lösning på detta bortom den bekväma gamla överdraget av hand -klingande skuld. Om än en som bara kommer att genomföras av ett samhälle som är villigt att acceptera sådana saker som det vanliga, omonterade godet existerar faktiskt i första hand.Föreställ dig om du kan en nation där alla större idrottsliga organ är skyldiga enligt lag att ge 10% av sina intäkter till en centraliserad, fullt interventionistisk idrottsorganisation.
Bilda de omvandlande effekterna på det delade landskapet av en bara 10% av sändning och reklam, passiv konsumtionsfett, allting borras tillbaka till landet av någon oförsonlig, oskärlig kropp som bara berörs av att förvärva och behålla offentliga utrymmen. Vem vet, Hillyfielders FC – som betalar hyran och har erbjudit sig att betala mer – kan till och med kunna springa ihop med några år ihop.
Alternativet fortsätter vi bara låtsas att det här är en ostoppbar process, att ett samhälle som kan höja Shard verkligen inte har medel för en liten ideell löpare runt två mil i söder.Och det i stället tar vi alla ett steg tillbaka, en annan del av marken medgav, en annan lapp av delad grön gått, livet blev lite fattigare av frånvaron.
